Och dagarna de bara tickar på och jag fortsätter att vara borta från bloggen. Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det hela, men det är mycket som inte går som jag vill just nu.

Jag hade hoppats på att den här helgen som var skulle ha bjudit på långa fotostunder inne på Liseberg, så  jag hade haft lite bilder att visa, men när det öppnade i fredags så var vi bara inne lite snabbt och vände. Min ork var i botten och jag skakade i hela kroppen. Så har måendet fortsatt. Lördagen har jag inte mycket minne ifrån. Jag vet att vi var på bio på kvällen och såg Dum & Dummare 2, men det är ungefär det jag kommer ihåg. Söndagen var jag aningen piggare. Under förmiddagen åkte Affe och jag till stranden för att andas lite havsluft, sedan framåt eftermiddagen så traskade vi in på Liseberg enbart för att jag, för första gången, skulle möta finaste Denise och hennes pojkvän. Det blev en trevlig liten pratstund och jag hoppas det kan bli en längre träff någon annan gång i framtiden.

 

Eftersom jag mådde lite bättre på söndagen så hoppades jag ju såklart på att jag äntligen skulle bli frisk nu, riktigt så blev det inte.

Igår fick jag ett nytt smärtanfall ifrån njuren och denna gången valde jag att söka vård. Först funderade jag på att åka till akuten, men eftersom jag inte kände för att ligga och vänta en hel dag på ett sjukhuset så tänkte jag att det borde gå fortare att komma hem igen om man bara går till vårdcentralen. Så fel jag hade. Det tog flera timmar innan jag var hemma igen och inte blev jag mycket klokare. Men jag fick tabletter i alla fall. En sort som gör mig sjukt mycket mer illamående och knappt hjälper.

Så här ligger jag nu igen..

Tårarn rinner, jag skriker, kräks.. Ja livet är inte så glamouröst just nu.

Nu vet ni varför jag inte finns här..

Ett: Alltså vart hittar ni er inspiration den här tiden på året? Jag får inte till det alls. Vid de enstaka tillfällen då vädret är okej så har jag oftast inte möjlighet att ge mig ut, resten av tiden är det bara mörkt, grått och regnigt. I måndags kväll försökte jag mig på lite kvällsfotografering, men då var det så disigt att man knappt såg motivet. Inte speciellt givande. Så, hur gör ni?

 

Två: Igår gjorde jag inte mitt smartaste drag precis. Jag drog igång träningen igen, vilket jag idag inser var alldeles för tidigt. Jag var inte frisk nog och idag ligger jag utslagen igen. Värdelöst.

 

Tre: Det är nu bara 47 dagar kvar tills vi åker till Paris för att fira nyår.

 

Fyra: På fredag öppnar jul på Liseberg för detta året. Eftersom jag inte var inne där alls förra året gissar jag att jag i år kommer springa in dit ett x antal gånger. Det är ju så mysigt. Ska ni dit något?

 

Fem: Nu ska jag sätta på någon serie och dricka te. Det bästa man kan göra när man är sjuk.

Den här omgången tog hårt på mig. Jag är fortfarande inte pigg och febern är kvar trots att jag vilat hela helgen.

 

Hela helgen har varit så himla tråkig. Jag har inte ens hälsat på hos min kossevänner, det som skulle bli min nya helgstandard. Här är några bilder från sist jag var där. Då var det inte så livat i hagen och vädret var inte det roligaste heller, men mysigt i alla fall.

Vilken helvetes kväll och natt jag har haft....

Jag har ganska så ofta strul med ena njuren och igår var det dags igen. Jag skrek, kved, fick feber och kräktes. Alltså det går verkligen inte att beskriva smärtan som uppstår. Den är hemsk. Sen den där känslan av att vara så kissnödig att magen nästan ska sprängas, men det kommer bara en droppe åt gången.

Jag var så nära på att be sambon köra in mig akut som vi fått göra andra gånger, men samtidigt vet jag att de knappt gör ett skit inne på akuten. I bästa fall får man en morfinspruta och sedan får man ligga där på en hård brits i flera timmar och bara vänta. Det lockade inte alls att åka så jag gjorde mitt bästa i att försöka överleva smärtan på hemmaplan. Tur nog hittade Affe de sista morfinliknande tabletterna som jag fick sist och det dämpade det hela en aning, annars hade det aldrig gått.

 

Idag kommer jag nog mer eller mindre ligga i soffan hela dagen. Det blev inte mycket till sömn under natten och jag har fortfarande ont, men nu är det lite mer överlevnadsbart och jag hoppas det inte blir värre igen för då vet i tusan hur jag ska klara det då inga tabletter finns kvar...

På tala om att repektera andra, igår var vi med om en sådan idiotisk situation. Vi hade parkerat bilen på ett ställe och när vi kommer tillbaka, då klättrar en unge på våran motorhuv. Han bara slänger sig på vår bil flera gånger och föräldrarna bara står där och gör inget alls. Både jag och sambon skriker till ungen och då säger pappan till ungen att den ska komma, men sen då.... Inget mer. Ingen tillrättavisning av ungens beteende, inget ursäktande till oss utan de bara låtsades som om vi inte fanns.

Jag var så arg att jag studsade och när vi säger till dem så bara hånskrattar de, låtsas som om de inte har sett något och tycker att det inte var så farligt eftersom det inte blev något på bilen.

Men allvarligt. Hur kan man tycka att det är okej och varför kan man inte ens be om ursäkt. Ta ert förbannade ansvar.